Varför ska jag avstå från njutningar som jag både åstundar och kan få? Henrik Sahl Johansson griper sig an ett av moralens grundproblem.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När hans husse lämnar hemmet över dagen tvingas hunden Bruno möta de sinnliga begärens igenkännbara dilemma. Han har fullständig kunskap om vad han ska göra, eller rättare sagt vad han inte ska göra: han ska inte äta tårtan, inte jaga katten, absolut inte gräva bland krukväxterna. Men hur ska han förhålla sig till det faktum att han vill göra allt det här? Förnuft krockar med känsla. Ansvar trängs med lust.

Tårtan, katten, krukan ... Åh nej, Bruno!

Huvudgestalten i Chris Haughtons bilderbok uttrycker samma bedrägliga uppgivenhet som människor i alla tider använt för att försvara sina lustar: han borde inte, ändå gör han. Det är synd om honom, och det är i förlängningen synd om oss, läsarna. För trots att vi gärna intalar oss motsatsen finns det gott om tecken på att vi, om tillfället är det rätta och lockelsen tillräckligt stor, trycker ned våra ansikten i första bästa hyacint. Jag kan motstå allt utom frestelse, som Oscar Wilde sade vid något tillfälle – eller, som Leonard Cohen uttrycker det i låten "On the level": "I was fighting with temptation, but I didn't want to win / A man like me don't like to see temptation caving in". Om Bruno hade använt samma psykologiska försvar när husse Harry kommer hem hade det kunnat låta ungefär så här: Jag kämpade mot frestelsen att äta tårtan, men jag ville inte vinna. En hund som jag tycker inte om när det är begäret som måste kasta in handduken. 

Åh nej, Bruno! Åh nej, Leonard!

Vilken filosofisk skola hunden Bruno ansluter sig till kan man givetvis bara spekulera i, men jag anar att han skulle känna sig hemma bland den kortlivade, och i dag relativt bortglömda, kretsen kring kyrenaikerna – företrädd av livsnjutaren Aristippos den äldre, hans mer grubblande sonson Aristippos den yngre samt dottern Arete av Kyrene (troligtvis den medlem som såg till att man bokade mötesträdgårdar och betalade sina fakturor).

Kyrenaikernas radikala hedonism – övertygelsen om att njutning är tillvarons enda mål – härleds i grunden ur en djupt skeptisk kunskapssyn. Det enda vi med säkerhet kan känna till om vår omvärld, menade kyrenaikerna (den äldre Aristippos med entusiasm, den yngre med viss tvekan, Arete troligtvis med himlande ögon i riktning mot dem båda), är sådant som smak och doft: att något skulle existera utanför denna fenomenologiska upplevelsevärld är däremot osäkert. Får man syn på en flaska vin är det således bäst att dricka den omedelbart, eftersom den rent ontologiskt skulle kunna visa sig vara en illusion. Eller, för att tala med hunden Bruno: om det enda vi kan känna till om tårtans väsen är dess intagande sötma gör man bäst i att helt enkelt äta upp den.

Den franske författaren Gustave Flaubert var ovanligt försjunken i frågor om begärets natur. Efter att han 1845, vid 24 års ålder, sett Bruegels målning av den helige Antonius frestelse ägnade han mer eller mindre ett helt författarliv åt att skriva på ett manus om eremitens öde. Flaubert hann färdigställa sina mest kända romaner, som ofta kretsar kring just spelet mellan kontroll och hängivelse, innan han 1874 slutligen publicerade romanen ”Den helige Antonius frestelse”.

Premisserna i Flauberts skildring av Antonius ökentillvaro påminner på flera punkter om Haughtons "Åh nej, Bruno!". Antonius har lämnats ensam hemma (i öknen) efter att hans husse (Gud) gett sig av för dagen. Han har fullständig kunskap om vad han inte borde göra: inte kyssa drottningen av Saba, inte hemfalla åt drömmar om rikedom när en gyllene skatt uppenbarar sig, absolut inte äta av den färska och mycket lockande frukt som plötsligt visar sig i sanden. Men hur ska han förhålla sig till att han vill göra allt det här?

Drottningen av Saba, rikedom, krispig vattenmelon ... Åh nej, helige Antonius!

Det hör dock till berättelsen att den verkliga ökeneremiten aldrig föll till föga för sina lustar. I stället behöll han sina bildliga händer på det liturgiska täcket och ägnade sin tid åt att lägga grunden för det kloster som fortfarande står kvar i Egyptens östra öken. Men i Flauberts dramatiska framställning är fantasierna så levande att de i sig blir till överträdelser, och Antonius skam så stor att han lyfter ansiktet mot himlen i bön om att få bli bestraffad. Hans lärljunge Hilarion träder plötsligt fram och beskyller eremiten för att han fuskar sig genom sin askes: ”Du hycklare", säger han, "som begraver dig i ensamheten för att bättre kunna hänge dig åt övermåttet av dina begär! Du avstår från kött, vin, bad, slavar och hedersbevisningar. Men låter du inte i stället din fantasi bjuda dig på fester, parfymer, nakna kvinnor och mängdens applåder? Din kyskhet är bara en mera subtil form av vällust och ditt förakt för världen döljer bara vanmakten i ditt hat till den.”

Hur kommer det sig att Antonius förebrår sig för sina fantasier, när hunden Bruno och vissångaren Cohen helt sonika förverkligar dem? Kanske för att Antonius har Guds närvaro kring sig som ett skydd; han lider sina kval för att han har en överordnad som inte kommer tolerera överträdelser, och för att en större belöning väntar om han klarar av att stå emot sin frestelse. I sig är det en fråga om en kamp mellan ögonblicket och framtiden.

Om kyrenaikernas sinnliga njutning utspelar i ett ständigt nu, där varken framtida belöningar eller yttre existens äger betydelse, finns hos Flauberts Antonius bara förväntan: tanken om att asketism i det här livet kommer belöna sig i nästa. Livet som det ultimata marshmallows-testet: om du bara lyckas sublimera dina drifter genom att bygga kloster under några år kommer du småningom bokstavligen simma i lite svampiga sötsaker (eller, eftersom vi befinner oss i senantiken, simma genom pistagemandlar).

Så vad händer när husse kommer hem? Om Antonius verkligen fallit för sina frestelser föreställer jag mig att Gud, i Flauberts milda gestalt, hade förhållit sig till honom med samma tålamod som Harry visar sitt husdjur när han i lugn och ro sopar upp skärvorna efter den krossade krukan: förstående, men inte överslätande.

Det var förstås inte så bra att abboten från Herakleopolis lockades så av drottningen av Saba, men med tanke på ökenlandskapets nöjesutbud i övrigt var det kanske heller inte så underligt. Kom så går vi ut på promenad i stället! I lustgården är det ju fint och stillsamt och fullt av den beständiga njutning som hör till skapelsens verkliga skönhet. Och om det skulle råka dyka upp några lättklädda mytologiska gestalter i en insynsskyddad skogsdunge längs vägen vet ju den helige Antonius vid det här laget att sådana njutningar är flyktiga och därmed meningslösa. 

Henrik Sahl Johansson, litteraturkritiker.

Litteratur:

Chris Haughton: Åh nej, Bruno! Svensk översättning av Gunilla Halkjaer Olofsson. Lilla Piratförlaget.

Gustave Flaubert: Den helige Antonius frestelse. Svensk översättning av Per Meurling. Bokförlaget H:ström.